Autodidakt fotograf, konstvetare, art director, arkitektstudent, manusförfattare, poet och kreatör. Ingen titel har hittills lyckats definiera mig och helt definierad vill jag inte vara. Konstnär är det som fångar flest aspekter av min praktik och tankevärld. Men det är också ett vagt begrepp i dessa tider. Modern renässansmänniska har andra kallat mig. Men det ordet sätter en alltför stark prägel och vad är det ens?
Jag triggas av att utmana gränser, korsa fält och genres. Hitta nya vägar och uttryck eller iterera gamla. Min bildvärld präglas starkt av min akademiska och teoretiska bakgrund. Projekten och bilden byggs ofta på intuition, men denna i sin tur har en teoretisk grund och ständig reflektion bakom sig. Som konstnär tror jag starkt på idén att man aldrig blir klar. För konst att vara konst, inte bara content eller dekoration, behöver den bland annat rymma något, ackommodera och beröra. För uttryck att få bra spridning behöver de vara populära eller helt annorlunda. Varken det vackra eller innehåll kan upprätthålla eller stå för sig själva över tid. Som konstnär har man en roll att fylla i att vända på perspektiv och rikta blickar, vare sig det fokuserar på det digitala eller analoga, det virtuella eller verkliga, drömmen eller det reella.
Min första kamera köptes för att dokumentera ett gymnasieprojekt. Den professionella karriären började strax efter som nattklubbsfotograf i hemstaden Skövde efter studenten. Här fick jag upp intresset för bildens samspel med musiken. Det är i detta skärningsfält som min allra största passion vilar, musikfotografit och sceniska uttryck. Något som lett mig till att samarbeta och följa svenska rockbandet Mando Diao på turnéer och backstage sedan 2017. Liksom att skapa den aktuella utställningen “Slagkraft”, som utmanar bilden av dirigenter och klassisk musik, samtidigt som den lyfter kvinnorna i branschen (visas nu på Malmö Live Konserthus). Jag fascineras av det ikoniska, emotionell förmedling, visuella kulturer, liksom ett fotografi som är ärligt, rått och genuint.
Den största förebilden för det senare har länge varit Anton Corbijn. Av honom har jag lärt mig att det värdesätta det vackra i brusiga och till synes oskarpa bilder. Att det defekta ibland kan bli mer perfekt, med mer nerv, och säga mer än det mest polerade. En balans på en knivsegg till det bristfälliga dock. Den som vågar kan vinna mycket.
Web: gustafelias.com
Instagram. @gusta.felias.
Bli först med att kommentera